Arkiv för kategori ‘Okategoriserade’

Runt Farbror Blå går man på tå …

lördag, 10 oktober, 2009

Så har det hänt igen, ett dödfall vid ett polisingripande. Beklämmande i sig men ännu mer dess efterspel.

Vi börjar med det första. Redan på sextiotalet debatterades vilka polisgrepp man fick använda inom kåren. Vår judolärare (och då tillika självförsvarsintruktör inom polisen) låg i fejd med polisledningen om användandet av ett s k ”transportgrepp”. Greppet innebar att man lade en arm runt den gripnes hals ( t ex vid sittdemonstrationer)  och låste den armen med den andra armen, som fördes upp bakom den gripnes nacke. Om polisen som kopplat det armlåset t ex snubblade, kunde han eller hon råka bryta nacken på den som skulle omhändertas. Dessutom innebar greppet att lufttillförseln stryptes, vilket automatiskt ledde till att den som skulle gripas i panik kämpade (emot) för att få luft.

Idag, nästan femtio år senare, finns det fortfarande inte ett reglemente som konkret beskriver vad som är tillåtet och inte när det gäller greppteknik. I stället är det upp till den enskilde/-a polisen att efter eget huvud bedöma vad som behöver göras. Under tiden fortsätter folk  att dö.

Varför detta passiva förhållningssätt när det om och om igen bevisats att det förhållningssättet inte fungerar? Eller förekommer det en utbredd attityd inom poliskåren att ”lite spill får man räkna med”?

Det skulle i så fall förklara varför att polis och åklagare  fortfarande utreder sina egna ärenden. En annan, oberoende instans kanske inte skulle se lika lätt på förekomsten av ”spill”, och varför utsätta sig för dem risken?

Om den attityden också förekommer inom justitiedepartementet lär polisen få fortsätta att köra sitt förtroende i botten.

Motbevisa detta! Gör något, Fru Justitieminster!

Inget nytt under solen … Lärarförbundet är stockkonservativt!

torsdag, 8 oktober, 2009

 

Lärarförbundet borde anordna ett internseminarium och ta med någon som undervisar i nutidsorientering och kanske också i historia. För redan i mitten på sjuttiotalet lät svenska armén sina lärare (läs ”truppbefäl”) få ”betyg” (läs ”feed-back”) från sina soldater. Områden som undervisningsförmåga, beslutsförmåga, engagemang,  lyssnarkapacitet, rättvisa, omtanke, osv, värderades anonymt av soldaterna via enkäter. En sammanställning av deras åsikter gick sedan till respektive befäl och dennes överordnande som använde dem som underlag (naturligtvis tillsammans med utbildningsresultat och andra variabler) för utvecklingssamtal och utvecklingsplaner. Svenska armén! På sjuttiotalet!

Idag använder såväl enskilda företag, statliga bolag, statliga institutioner, kommunförvaltningar och  landsting sig i olika utsträckning av chefsenkäter, dvs de anställda får under trygga former föra fram sina åsikter om hur deras chefer fungerar, vad de gör bra och vad de gör dåligt. Syftet är naturligtvis, precis som i armén, att göra duktiga chefer ännu duktigare samt ge dem som är mindre duktiga möjligheter att förkovra sig, att bli bätter på det de gör. I vissa sammanhang används också resultaten som delunderlag vid befordran och löneförhandlingar. Det har också hänt att direkt urusla befäl och chefer fått kliva åt sidan. Finns det något att invända mot detta?

Vad är då det svenska lärarförbundet så rädda för? Att de har många dåliga lärare? I så fall borde de tacksamt ta emot varje möjlighet att höja kvalitén på lärarkåren och inte minst på lärarutbildningen. Eller tycker förbundet inte att elevernas åsikter har någon betydelse? Att elevens perspektiv på hur en lärare agerar saknar värde? I så fall är det svenska skoväsendet illa ute och detsamma gäller både elever, föräldrar och arbetsgivare.

Som tidigare verksam militärpsykolog och managementkonsult har jag bred erfarenhet av ”betygssättning” (återkopplingssystem, feed-back-projekt, kalla det vad ni vill) från befälskår och chefskollektiv inom snart sagt alla samhällsområden. Återkopplingen stärker de redan duktiga, ger de mindre duktiga ett viktigt underlag att gå vidare med. Båda kategorierna utvecklas.  Att dessutom en och annan tvingas ta sig en funderare på om han eller hon gjort rätt karriärval är inte heller fel.

Så snälla Lärarförbundet, sluta att gnälla och dalta med vuxna människor! Bidra till att omedelbart införa ett system som ger lärarnas pedagogiska förmåga en direkt belysning från dem som verkligen räknas, nämligen eleverna själva, de som är närvarande i klassrummen och vars inlärning är en oerhört viktig del i samhällets fortsatta utveckling.